Musik

Storängsbotten den 28 maj 2005.

Posted on 08 Dec, 2006. Filed under: Musik |

Nu har jag precis fått hem en bootleg av toppkvalitet, vilket är – och har alltid varit – mycket svårt att få tag på. Ljudkvaliteten är den absolut bästa som går att få på en bootleg, och just nu sitter jag och får rysning efter rysning av den underbara musik som spelas. Bara tanken på att jag var på denna konsert gör hela upplevelsen ännu större.

Jag pratar förstås om Kentkonserten jag var på den 28 maj 2005, en av de absolut bästa upplevelserna någonsin. Och att sedan sitta idag, över ett och ett halvt år senare, och hitta en bootleg med denna kvalitet på TPB – det är helt ofattbart!

Jag minns när jag skrev artikeln om denna konsert, och skickade upp den på Kent.nu. Jag ska nu återigen publicera denna artikel, bara för att försöka klargöra hur bra denna konsert var.

Jag har även laddat upp denna bootleg på MegaUpload, så att fler Kentfans kan ta del av denna fantastiska inspelning. Plus att torrent-filen på TPB är död (inga seeds/peers kvar). Ladda ner Kent – Storängsbotten 2005-05-28 (170,19 MB).

(mer…)

Annonser
Läs mer | Make a Comment ( 1 so far )

The Unholy Alliance Chapter II.

Posted on 17 Nov, 2006. Filed under: Musik |

Så var det då dags igen för ännu en turné för den oheliga alliansen. I kapitel två av turnén ingår nu fem olika band – istället för bara tre – och denna gång känns det mer balanserat när det gäller nationalitet, för denna gång är det inte bara amerikanska band som spelar. I första ”kapitlet” av turnén spelade endast amerikanska band, då representerade Slayer, Slipknot samt bonusen Mastodon det stora landet i väst. Denna gång representerar Slayer, In Flames, Children of Bodom, Lamb of God samt Thine Eyes Bleed den oheliga alliansen, och de gör det brutalt.

Kanadensarna i Thine Eyes Bleed hade jag absolut lägst förväntningar på, även fast jag hört deras debutalbum ”In the Wake of Separation” som jag finner tämligen värdelöst. Skivan var allt ifrån bra, dock med några få sköna riff som för tankarna till Dark Funeral. Men i övrigt ger jag inte mycket för dem alls. Och sedan kan man fundera på hur ett tidigare helt okänt band släpper sin debut och därefter går direkt in på en turné med några av de hetaste banden i dagsläget. Man kan spekulera länge i det, men min gissning går på att det är Tom Araya (sång/gitarr i Slayer) själv som ordnat det åt pojkarna. Det är nämligen så att basisten i Thine Eyes Bleed är Tom Arayas yngre bror, Johnny Araya. Med andra ord är det ganska uppenbart var denna möjlighet kom ifrån.

Hur som helst skulle det bli väldigt spännande att se hur den amerikanska kvintetten Lamb of God skulle sköta sig live. Grabbarnas senaste släpp, ”Sacrament”, var mer eller mindre en överraskning med kraftfyllda låtar som Foot to the throat och Redneck. Sistnämnda låt har snurrat i min mp3-spelare ända sedan slutet av augusti i år, då skivan kom ut. Trots att jag verkligen gillar Lamb of God var förväntningarna inte överdrivet höga, men det skulle bli förbannat kul att se dem. Det var trots allt deras absolut första spelning i Sverige någonsin.

Förväntningarna var rejält mycket högre på de större banden, finska Children of Bodom, svenska In Flames och förstås jättarna Slayer. Jag kan inte såga något av banden på någon punkt, jag har sett mycket live-material med Children of Bodom och In Flames, och det jag har sett har aldrig varit dåligt. Nu var första gången jag skulle få se dem live på riktigt. Och Slayer kan man omöjligen såga, de är ju smått legendariska, även fast jag tror att de börjar bli lite väl gamla vid det här laget, de har trots allt hållit igång sen slutet av 70-talet. Nåväl, jag visste att det skulle bli en helgrym kväll som jag sent skulle glömma.

Det halvtaskiga vädret till trots ställde vi oss i kön utanför Hovet och väntade på insläpp. Här och var ser man redan ett par runda småglin med Children of Bodom-tröjor och tjocka glasögon. Jag tänkte att det var såna här småbarn som lämnar Hovet så fort de fått se det band de har kommit för, och med det sagt har jag alltså inte Slayer i åtanke. Nåväl. När vi lyckats komma igenom kroppsvisiteringen och biljettkontrollen var vi endast ett toalettbesök ifrån att äntra den till synes tomma hallen. Vi var några av de första som kom innanför dörrarna, så det var inte så konstigt att det var nästintill tomt.

Thine Eyes Bleed

Sen efter lite väntan, lyssnandes på någon underlig ”tidigt 1900-talsmusik” som strömmades på låg volym i högtalarna och funderingar på vilken tidning herrn med systemkameran bakom oss jobbade för, drog äntligen första bandet igång – Thine Eyes Bleed. Med nästintill obefintlig publikkontakt och alldeles för mycket stroboskopblinkningar och jobbiga ljuseffekter körde de sina 5-6 låtar. Det var rätt svårt att hålla räkningen på hur många låtar de spelade, eftersom alla låtarna lät likadant. Vissa partier hade ett visst gung och en gnutta potential, men det skulle vara det enda. Jag tror inte heller att jag var den enda som tyckte illa om deras spelning, jag såg ingen som helst entusiasm i publiken heller. Tyvärr, men jag har ännu inte hittat något bra från Kanada.

Lamb of God

När Thine Eyes Bleed äntligen slutat göra vad de nu gjorde på scenen var det 5-10 minuters paus inför bandet med sin stolta slogan ”Pure American Metal” – Lamb of God. Jänkarna äntrar scenen och det blir precis som jag förväntat mig. Stenhårt från början till slut, helt utan någon som helst barmhärtighet, med låtar som Walk With Me In Hell, Pathetic och den storslagna hiten Redneck. Just ”Pathetic” är kanske lite väl trött och slö, med en ganska utdragen och tråkig refräng. Men fy satan vilket drag det blev när Randy Blythe skriker ut ”REDNECK” i mikrofonen. De följande minuterna befann jag mig i någon form av trans, för där hade vi högklassig amerikansk metal.

Children of Bodom

Hur var det med våra finländska grannar Children of Bodom då? Ja, om vi säger så här, när jag väl lyckades få tag på biljetterna till detta evenemang i slutet av sommaren var tyvärr ståplatserna slutsålda, men nu i efterhand kan jag nog säga att det inte gjorde så mycket. Det var nästan de facto tur att vi hade sittplatser, för nog var vi tvungna att sätta oss ner av utmattning då och då. Så bra var Children of Bodom, det var helt omöjligt att vara stilla under en enda sekund de spelade. Låtar som Downfall, min personliga favorit In Your Face och Needled 24/7 fick verkligen igång mig och mina konsertpolare. Det fanns dock en punkt att anmärka, ljudet på Alexi Laiho’s mikrofon var på tok för låg, och i vissa partier av några låtar hördes ingenting alls, samma sak gällandes Janne Warmans synth. Plus att jag verkligen hade hoppats på att få höra Kissing The Shadows, men den hördes inget av. Summerat var det ändå en väldigt lyckad spelning.

In Flames

Sen var det äntligen dags för kvällens för min del absolut mest efterlängtade band – In Flames. Förväntningarna var höga, och jag blev som frälst när första tonerna drogs. Vi fick senare höra att Jesper Strömblad (gitarr) har tagit en paus, och inhoppare var Niklas Engelin från Engel. Vi fick även höra av Anders Fridén (sång) att om något skulle gå fel skulle alla skylla på – just det – Niklas Engelin. Bara detta är ett starkt bevis på Anders helt eminenta kontakt med publiken. Han pratade mellan nästintill varje låt, och det var mycket trevligt. In Flames körde många favoriter, som Trigger, Cloud Connected, Take This Life och Pinball Map, men de spelade även Graveland, en relativt gammal låt från albumet The Jester Race (1996). Det är alltid en trevlig överraskning att In Flames spelar lite äldre material. Till Only For The Weak blev vi tillsagda allihop, både vi med sittplats och alla andra med ståplats, att hoppa allt vad vi orkade. Detta var väldigt svårt, med tanke på att det inte fanns alltför mycket utrymme framför eller bakom oss, men det gick ändå någorlunda bra. Allt som allt var In Flames helt underbara och överträffade alla förväntningar jag haft.

Slayer

Nu var det bara Slayer kvar, och mina krafter var nästintill slut. Svetten hade precis slutat rinna, nacken hade redan börjat värka och benen kunde knappt bära mig. Trots det var jag bara tvungen att röja loss med Slayer till låtar som Mandatory Suicide, Cult, Disciple och Dead Skin Mask. Men ändå gick det inte att röja loss så mycket man faktiskt ville, detta berodde främst på de totala urladdningar vi fått av Children of Bodom och In Flames. Det fanns ingen ork kvar hos någon av oss.

Personligen tror jag dock att alla bandmedlemmar – Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och Jeff Hanneman – börjar stiga lite väl mycket i åldrarna nu. De känns trötta och utslitna, och det som var häftigast med deras spelning var de rörliga bilderna på väggen bakom dem. Tyvärr Slayer, men jag måste nog säga att ni inte räckte hela vägen fram. Med det nya albumet Christ Illusion i åtanke, och hur bra det faktiskt är, så känns det här tämligen blekt. Inte nödvändigtvis dåligt, Slayer håller fortfarande en ganska hög standard, men energin finns inte. Stor eloge ändå till Slayer som faktiskt har spelat tillsammans så pass länge, det är inte många band som spelar än idag som har sina rötter i 70-talet. Själv förstår jag inte hur de orkar, men jag är glad så länge de gör det.

Sammanfattat var det här en helt fantastisk kväll, och det var värt varenda smärta i kroppen jag har nu dagen efter. Muskelvärk i benen och armarna, nackspärr och lite huvudvärk, och jag liknar en väldigt gammal människa när jag går omkring här hemma. Men det var värt det. Bäst för kvällen? In Flames.

Thine Eyes Bleed
2/10

Lamb of God
7/10

Children of Bodom
9/10

In Flames
10/10

Slayer
6/10

Läs mer | Make a Comment ( 5 so far )

Veckans musik.

Posted on 05 Nov, 2006. Filed under: Musik |

Nu lider höstlovet mot sitt slut, och som man kanske kan lista ut har jag inte lyssnat på alltför mycket musik i datorn, med tanke på att jag helt enkelt inte suttit vid datorn särskilt mycket. Det har blivit mycket festande istället, och om jag skulle välja så skulle det bli festande framför datorn. Ingen tvekan där.

Men hur som helst, det som kommer att synas på min Last.fm imorgon kväll, när den här veckans låtlista kommer upp, kommer antagligen att vara något i den här stilen:

  1. Deftones
  2. Kent
  3. The Project Hate MCMXCIX
  4. Devildriver
  5. Dimmu Borgir
  6. Tool
  7. Dropkick Murphys
  8. Satyricon
  9. Zyklon
  10. Thyrfing

Något åt det hållet i alla fall, vad jag kan minnas. Det lär visa sig imorgon kväll. Men för att sammanfatta det, och mer eller mindre förklara varför den ser ut som den gör, är för att jag fått tag på både Deftones senaste platta, Saturday Night Wrist, samt Tool’s senaste, 10 000 days. Fruktansvärt bra album, båda två. Tool’s album var det Johanna som tipsade mig om (no655321), och det gjorde hon rätt i. Det tackar vi för.

Ja, det borde nog sammanfatta veckans playlist på min profil @ Last.fm ganska bra. Så det är heta tips till er hårdrockare där ute. Grymt bra musik, om jag får säga det själv.
Tool - 10 000 daysDeftones - Saturday Night WristThe Project Hate MCMXCIX - Armageddon March Eternal (Symphonies of slit wrists)

Läs mer | Make a Comment ( None so far )

Liked it here?
Why not try sites on the blogroll...