Storängsbotten den 28 maj 2005.

Posted on 08 Dec, 2006. Filed under: Musik |

Nu har jag precis fått hem en bootleg av toppkvalitet, vilket är – och har alltid varit – mycket svårt att få tag på. Ljudkvaliteten är den absolut bästa som går att få på en bootleg, och just nu sitter jag och får rysning efter rysning av den underbara musik som spelas. Bara tanken på att jag var på denna konsert gör hela upplevelsen ännu större.

Jag pratar förstås om Kentkonserten jag var på den 28 maj 2005, en av de absolut bästa upplevelserna någonsin. Och att sedan sitta idag, över ett och ett halvt år senare, och hitta en bootleg med denna kvalitet på TPB – det är helt ofattbart!

Jag minns när jag skrev artikeln om denna konsert, och skickade upp den på Kent.nu. Jag ska nu återigen publicera denna artikel, bara för att försöka klargöra hur bra denna konsert var.

Jag har även laddat upp denna bootleg på MegaUpload, så att fler Kentfans kan ta del av denna fantastiska inspelning. Plus att torrent-filen på TPB är död (inga seeds/peers kvar). Ladda ner Kent – Storängsbotten 2005-05-28 (170,19 MB).

Stockholm, Storängsbotten – 050528

Oj oj oj, vilken väntan det var. När jag och mina vänner äntligen hittade fram till det enorma, respektingivande tältet på Storängsbotten åt Östermalmshållet i Stockholm fick vi en chock. Med hakan i marken närmade vi oss tältet, och den stora klungan med folk som stod utanför i det mulna vädret. Med stor förväntan och bara längtandes att få komma in under det stora taket stod vi tålmodigt med resten av alla fans och väntade utanför.

Regnet började droppa, och alla runt omkring fällde upp sina paraplyn. Vi hade tänkt köpa varsitt paraply innan, men vi slog på stort och fixade gratis sopsäckar istället. Så vi rev upp säckarna och stod under dessa i regnet två och två. En av oss trädde en säck över sig och gjorde hål för huvudet och klev i en säck som han drog upp till midjan. På så sätt slapp han allt regn, och slapp också att bli förkyld. Vi stod där i regnet och lyssnade när gaphalsen vid entrén stod och skrek ”Ge mig ett K, ge mig ett E, ge mig ett N, ge mig ett T, vad blir det? KENT!” Han lät väldigt hes efter ett tag, men det var det närmaste man kunde komma underhållning vid det tillfället.

Efter cirka en timmes väntan började vakterna äntligen att släppa in folk. Alla började trängas mot ingången, men vi tog det lugnt och visste att vi skulle bli bland de första in. Vi kom fram till stängslet, och vi fick visa upp våran väska med kläder, pengar och biljetter. Sedan gick vi längre in mot biljettkontrollen, och de klippte våra biljetter, en efter en. Vi tänkte stanna till och köpa varsin tröja, men vi tänkte att det kan man göra på utvägen istället. Så vi äntrade det mäktiga tältet och häpnades av det stora utrymmet som fylldes av det gröna ljuset från scenen. Vi kom fram till kravallstängslet – till sist – och upptäckte att man kunde komma ännu längre fram. Så vi gick runt den halvcirkel av stängsel som stod uppställt och gick in framför, bland dem som skulle stå främst. Vi var tvungna att sätta oss ner, vilket vi lydigt gjorde. Vi hade turligt nog tagit med oss våra sopsäckar in, så vi slapp bli skitiga när vi satt på marken. Såg upp på klockan på skärmen, 2 timmar och 40 minuter kvar tills en stor dröm gick i uppfyllelse. En tröst var att Anna Ternheim skulle börja 45 minuter innan Kent, men det var ändå cirka 2 timmars väntan. Så vi slog oss ner, och med ont i röven fick vi sitta och vänta i evigheter. Det var så det kändes i alla fall.

Klockan slog om till 2 timmar, och publiken som kommit in jublade av någon anledning. Men att jubla för att det var 1 timme och 45 minuter kvar tills förbandet började… Det kändes lite långsökt. Men, väntar man på något gott, väntar man aldrig för länge. Kameror var förbjudet att ta med, men jag blev bländad av ett antal kamerablixtar som blinkade till här och var både framför och bakom oss. Glada miner, trötta miner och uttråkade miner syntes till överallt. En timme, en minut kvar. Gäspning efter gäspning kom, men till slut slog klockan om till 1:00:00. En timme kvar, och en kvart till förbandet. Alla väntade på att Anna Ternheim skulle komma fram och börja spela, så att vi slapp vänta i tystnad. Vi blev tillsagda att ställa oss upp, och vi trycktes ihop av att det kom in ännu mer folk innanför stängslet. 45:00:00 jublade folket av att Anna Ternheim skulle börja spela, men ingenting hände. Hon var nästan 5 minuter försenad, men det gjorde inte särskilt mycket.

Anna Ternheim började spela, det var ganska sega låtar i mitt tycke. Men det är väl hennes musikstil antar jag. Hon sjöng bra, och var väldigt duktigt både på piano och gitarr måste jag säga! Jag har själv aldrig hört en enda låt av henne, så det blev första gången för mig. Man såg bra i alla fall, tack vare de tydliga skärmarna på båda sidor av scenen. Faktumet att det var en svart-vit bild på skärmarna var faktiskt lite smått irriterande, men det gjorde inte särskilt mycket.

Anna tackade för sig och klev in bakom den stora ridån. En blå lampa lyste starkt rakt i ansiktet på mig. Klockan syntes inte längre på skärmen, men den gick igång igen efter ett tag och stod då på 11:00. Den stannade på 10:59 ett tag, men fortsatte sedan att ticka ner. När klockan tickat ner till 7:52 började folk räkna. ”5, 4, 3, 2, 1, 0!” Stort jubel, klockan stod då på 7:47, vilket var rätt kul faktiskt. När det var runt 1:12 kvar hörde man Kent tog en ton på gitarren och började spela lite lätt. Siffrorna blev större när de nådde till 59 sekunder, och det var med stor förväntan vi längtade efter att öppningslåten – som vi förstod skulle vara 400 Slag – skulle börja.

10 sekunder kvar, och folk runt omkring räknade ner. Det hördes knappt, volymen höjdes mer och mer. 1 sekund kvar, och ridån gled åt sidan. Det blev ett enormt tryck bakifrån, så hårt tryck att vi flög fram 6-7 meter fastän vi stod packade som i en sardinburk. Vi var tvungna att ta oss längre bak, för några av oss klarade inte av det höga trycket. Så vi hamnade längre bak, och 400 Slag dånade i öronen. Det var helt underbara toner vi lyssnade till, de toner vi väntat på i över 3 timmar. Folk höjde sina händer högt upp i luften, jublade, klappade takten och hoppade. En helt underbar känsla!

400 Slag tog slut, och man hör Jocke uttrycka sig på ett ganska roligt sätt; ”Vilket jävla skitväder vi har här!” Och det var så sant som det var sagt, det bokstavligen öste ner regn utanför, och vatten forsade in genom små hål i taket. Men ingen led av det, utan festhumöret bara fortsatte. De ljuva tonerna fortsatte, och ur högtalarna strömmade den underbara låten Kevlarsjäl. Allsång ljöd i det stora tältet, och alla jag kunde se runt omkring mig sjöng med.

En mäktig konsert bjöds det på, med en extremt häftig ljusshow, ett stort plus för den. Skärmarna användes mycket bra, både till att visa passande animationer till låtarna och till att visa bandmedlemmarna på scenen. Skiftandes genom låtarna byttes animationer mot kamerabilder på bandet och publiken. Ett kul inslag i konserten var när alla 18000 människor fick sjunga ”Ja må han leva” för Sami, som fyllde 35. Det kändes som att man var mer delaktig i hela konserten då, stort plus för det också.

När Jocke introducerar låten ”Dom andra”, då lyftes stämningen ännu högre. När han sa ”Nu ska vi ta en låt som handlar om min värsta mardröm – att bli som dom andra”, det är ett tillfälle som etsat sig fast i hjärtat. Eller när tonerna av ”Kungen är död”, ”Kärleken väntar”, ”Palace & Main” och ”Max 500” började klinga, stämningen var obeskrivlig. Alla jublade så fort första tonerna togs, och stämningen tycktes aldrig ta slut. Inte heller när Kents jumbojet ”747” startade, stämningen var på max genom hela konserten. Efter sista versen i 747 tackar Jocke för sig och försvinner från scenen, men bandet fortsätter att spela tills låten är slut.

Allas blickar vänds bakåt, för mitt i publiken på en mycket mindre scen står Jocke helt ensam, med endast en akustisk gitarr och en mikrofon. Tonerna av ”Utan dina andetag” börjar klinga, och publiken ställer upp till allsång än en gång. Jocke fortsätter spela på ”När det blåser på månen”, och Markus stämmer in lite grann på trummorna från stora scenen. Låten tar slut, Jocke försvinner från lilla scenen till stora scenen, och låten ”Om du var här” drar igång. Och det gör publiken också, de bokstavligt talat drar igång, och det blir ett jävla drag. Folk hoppar, skriker, jublar, sjunger med, klappar händerna, blir helt tokiga!

Extranumren har börjat, och taket på tältet är på väg att lossna. Cirka en halvtimmes extranummer blir det, och det känns helt underbart för det blev en riktigt härlig stämning där inne under tältduken som tar emot allt regn som öser ner. När Kent kommer till det absolut sista extranumret, som självfallet blir ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” så kommer alla känslor fram, och på vissa håll ser man till och med rinnande tårar som rullar ner för kinden. Så känsligt blir det lätt när man lyssnar till sista refrängen som körs om och om igen, ”Älskling, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö”.

Efter att ha kört sista refrängen ett par gånger tystnar musiken, Kent tackar för sig och kliver av scenen. Folk börjar ta sig mot utgångarna, ut i det nerösande regnet…

Om jag skulle sätta betyg på denna konsert så skulle jag sätta följande:

Ljud: 10/10 (riktigt grymt ljud, man kände ljudet i hela kroppen)

Ljus: 10/10 (fantastisk ljusshow, det var helt enormt bra)

Publikkontakt: 10/10 (bandet hade riktigt bra kontakt med publiken, som är ganska viktigt på en konsert)

Låtval: 9/10 (vissa låtar saknades, som ”Kräm” och ”Blå Jeans”, annars helt underbart bra)

Uppträdande: 10/10 (inga fel varken i sång eller musik)

Stämning: 10/10 (det går inte att få mycket bättre stämning än så här)

Konserten i helhet: 10/10 (helt klart den bästa konserten jag någonsin varit på)

Så man skulle avslutningsvis kunna säga att 6 månaders väntan och 3 timmar utanför tältet, det var helt klart värt det!

Denna recension är skriven 050624 av Mattias Hagberg.

http://kent.nu/konsertrecension_show_rec.asp?id=2755

Annonser

Ett svar to “Storängsbotten den 28 maj 2005.”

RSS Feed for Kevlarsjäl Comments RSS Feed

den absoluta bästa känslan någonsin. tårar som rann! chocken efteråt, att inte riktigt fatta vad som verkligen hänt! jag älskar de och jag älskar att veta att jag kommer stå där snart igen. aldrig glömmer jag de!


Kommentarer inaktiverade.

Liked it here?
Why not try sites on the blogroll...

%d bloggare gillar detta: